Den stränga svenska narkotikapolitiken har lett till Europas högsta dödlighet bland missbrukare, höga intäkter för de kriminella gängen och bortslösade polisresurser. Ändå klamrar sig sosseregeringen fast vid en politik som de har ärvt från borgerligheten. Det är dags för nytänk.
På en bänk utanför en kyrka i Söderhamn puffar Helene Eriksson på en cigg. Hon blev nyligen fri från sitt fyrtioåriga drogmissbruk och ser nu nya unga fara illa. ”De dör som flugor här och ingen i riksdagen pratar om det.”
Trettiofyra döda i missbruk på nio år. Reportaget i Dagens Nyheter (6/9) ruskar om, men socialminister Lena Hallengren vill inte svara på frågor. Men på annat håll avfärdar hon avkriminalisering med att det inte handlar om den höga dödligheten eller om ”att sitta på fakta och fråga experter”, utan om principer.
Så vilka är den svenska narkotikapolitikens orubbliga dogmer? Jo, utöver att sälja får man inte heller köpa eller bruka, alla droger är ungefär lika farliga, och nolltolerans måste råda. Målet är ett narkotikafritt samhälle. Resultatet är Europas dödligaste land för missbrukare, med sällskap i toppen av andra länge nolltoleranta länder som Finland och Norge.
Men bygger denna ständiga skandal ens på socialdemokratiska principer? Knappast.
Som många forskare har påpekat var den allenarådande synen i svensk vänster, ända fram till den borgerliga valsegern 1976, att se missbruk som ett socialt problem. Missbrukarna var offer som förtjänade behandling snarare än batonger.
Vårdlinjen, som den kallas i forskningen, blandas ofta ihop med liberalism. Men tvärtom var det Folkpartiet och Bengt Westerberg som på 80-talet gick i fronten för att kriminalisera eget bruk och lagfästa synen på missbrukare som skurkar. Vilket sossarna motvilligt gick med på om det parades med vård. Detta kallas i forskningen ”tangopolitik” – högern kräver tuffare tag och vänstern ställer mjuka motkrav.
Hur ofta har inte sossarna virvlat runt i sådana heta rytmer med borgerligheten de senaste decennierna? Och hur många takter brukar det dröja innan de härmar högerns steg?
Visst kan man förstå eftergifterna. Som Björn Johnson skriver i sin nya bok Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken (Arkiv, 2021) fanns på 80-talet ett folkligt stöd för kriminalisering. Sossarna vågade inte gå emot väljarna nära inpå ett val, inte olikt i dag. Nu försöker de desperat äga sin ärvda borgerliga drogpolitik genom att skylla gängen på partyknarkare från Danderyd. Elegant va? Synd bara att när de äntligen pratar klass så har de fel.
Överklassen tar nämligen inte alls mer droger. Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning slår tvärtom fast att bruket är högst bland fattiga. Att polisen bussas på missbrukare är alltså en klassfråga, men inte som politikerna låtsas tro. Sirenerna ekar knappast bland lyxvillorna, utan mellan ortens höghus. Det gäller inte bara polisbilar utan även ambulanser.
För det farliga är inte enbart substanserna utan även livet runt omkring – bristen på vänskaper, god vård och pengar till hyra. (DN-reportaget nämner tyvärr inte att psykiatrin i Gävleborg, där Söderhamn ligger, är kraftigt underfinansierad.)
Men för all del, låt oss prata gängbrottslighet, ämnet som är på så mångas läppar. Det är för övrigt även cannabis, en rätt harmlös drog, som står för 45 procent av den illegala droghandeln i Sverige – mer än dubbelt så mycket som kokain. Om man verkligen vill slå mot gängens intäkter måste man alltså utreda frågan om legalisering av deras största intäktspost cannabis, och spekulera lite mindre om festknark. FN gläntade på dörren 2020, när de plockade bort cannabis från sin farligaste drogkategori, klass fyra.
Att den ens fanns där visar på de orättvisor som alltid har präglat drogpolitiken.
Vid 1800-talets mitt bombade britterna sönder kinesiska hamnar för att tvinga dem att köpa opium, och roffade åt sig Hongkong för att hantera drogpengarna. Sådana koloniala mönster gjorde sig påminda 1961, när cannabis och andra växtdroger som heroin och kokain svartlistades av FN, trots kraftiga protester från de sydländer där de odlades och kunde bidra med skatteintäkter. Uppiggande labbskapelser som amfetaminer däremot sågs som mindre farliga, en gåva till den läkemedelsbransch som än i dag tjänar stora pengar på dem. Inte olikt hur nätläkarbolag numera över sitt rika klientel strösslar substanser som ses som ”knark” om de krängs på gatan.
Men inget av detta går att prata om i Sverige. Kunskapsnivån är skamligt låg, delvis då myndigheterna satsat på propaganda i stället för information. Samtidigt dör missbrukare, gängens intäkter ökar, och polisen slösar resurser på att jaga smårökare. Visst, se mellan fingrarna om ni är rädda för opinionen. Men låtsas inte att ni gör det för arbetarklassens skull.
Artikeln har tillfogats en rättelse. Sverige har enligt studier Europas högsta dödlighet för missbrukare.
